Informanters autentiska röst har länge problematiserats, så även barns, bl. a. av barndomsforskaren Spyros Spyrou.1 För att förstå denna problematisering räcker det att föreställa sig hur “barns röster” cirkulerar och modifieras genom otaliga kanaler.
Jag ska ge ett exempel. I min avhandling börjar “barns röster” med samtalen med socialsekreterare för att sedan cirkulera vidare från muntlig form → till utredningstext som skrivs av socialsekreterare → till (eller ut ur) urval och analys, det vill säga min egen analys av utredningstexter och barns citerade utsagor i desamma → för att i ett senare skede översättas till engelska och bli del av ett artikelutkast → till forskningspublikation och vetenskapliga tidskrifter och/eller föredrag.
Alternativt medieras såväl “barns röst” som “barns röster” genom andras forskning som jag refererar till. Många gånger rör det som om liknande processer även i andras forskning som de jag beskriver ovan.
2010-2012 i en återblick. Med tanke på att jag vid det här laget hade hunnit genomföra många intervjuer och kände att etnografiska intervjuer var “min” metod var det märkligt att det skulle ta fem års studier på universitetet till att börja kritiskt ifrågasätta frånvaron av unga informanter i den litteratur jag tog del av som student inom genus- och statsvetenskapen (och en del andra ämnen). Det var i samband med att jag blev involverad i forskningsprojektet Skolan är ute?! Barn och ungdomar med hbtq-föräldrar och deras erfarenheter i skolan i Tyskland, Slovenien och Sverige2 som jag fick läsa intervjuutdrag från barnintervjuer för första gången. Jag minns hur inspirerad jag blev av detta. Under denna period började jag också skriva From Asylum Back to Futurity om asylväntetider och den svenska migrationspolitiken på 90-talet.3 Frågor om tid och temporalitet var centrala, alltså blev jag mer och mer intresserad av ålder, livslopp, och generationernas betydelse. Mina vuxna informanter berättade för mig att till skillnad från olika status relaterade till klass, karriär och förhållanden som migranter ofta får kämpa för att återfå var det just barndomen - som en särskild period i livet och allt vad den representerar för enskilda individer - det som de aldrig kunde få åter när de väl hade “hunnit i kapp” och etablerat sig i deras nya land. Nu var jag inte bara intresserad av att skriva om unga men också lära mig mer om meningar som tillskrivs barndomen och olika barns barndomar.
Även om jag under avhandlingsarbetet inte kunde följa min ursprungliga idé och intervjua barn präglas ändå avhandlingen av intresset för unga människors perspektiv (“barns röster”), delaktighet och de implikationer som olika föreställningar om barn och barndomar har på unga människors status. Jag kunde titta närmare på vilken information om barn kom med i barnavårdsutredningar, under vilka omständigheter eller teman informationen kom från barn själva. Vidare fick jag analysera hur olika utsagor som kom med i utredningar återanvändes eller bara nämndes för att aldrig mer läggas märke till. Jag studerade även den roll de vuxna/professionella spelade för huruvida barns utsagor togs på allvar. Här lärde jag mig att delaktighet är en mer komplex fråga än att komma till tals. Ett återkommande mönster i mitt material var en objektifierande delaktighet som innebar observationer av barns kroppar och hälsostatus.4 Därmed hade också genus, ålder och etnicitet/”ras” och hälsa stor betydelse i mitt material.5 6 Vissa delarbeten ställer frågor om hur föreställningar om barn och barndomen i den sociala barnavården stödjer eller hindrar barns delaktighet och vilka berättelser görs möjliga.7 8
Frågor jag ställer idag är: Vad händer sedan? Det vill säga efter att vi har tagit hänsyn till barn, som informanter eller på andra sätt? Vilken väg ska den producerade kunskapen ta för att kunskapsspridning ska äga rum, för att forskningen ska påverka, göra nytta, leda till förbättringar för unga människor? Räcker det med kunskapsspridning? En socialsekreterare eller beslutsfattare kan till exempel hämta kunskap från många olika källor men vid utredningar och beslut kan det finnas riktlinjer som begränsar vilken forskning kan användas som grund till utredningen/beslutet. Vilka röster/berättelser tillåts komma med i evidensbaserade kunskapskulturer eller när kvantitativa metoder premieras istället för kvalitativa? Vilken forskning och vilka röster (om än tolkade och modifierade) leder vidare till ändringar i policy?
Referenser
1 Spyrou, S. (2011) “The limits of children’s voices: From authenticity to critical, reflexive representation”, Childhood, 18(2): 151–165.
2 Schmitt, I, Gustavson, M, Bercht, S, Pan, M, Quadflieg, C, Sobocan, AM, Streib-Brzic, U, Zavirsek, D, Linderoth, K & Knezevic, Z 2011, Skolan är ute?! Barn och ungdomar med hbtq-föräldrar och deras erfarenheter i skolan i Tyskland, Slovenien och Sverige. Humboldt-Universität zu Berlin.
3 Knezevic, Z. (2012) From Asylum Back to Futurity. Mastersuppsats. Genusvegtenskapliga inst., Lunds Universitet.
4 Knezevic, Z. (2020) “Speaking bodies – silenced voices: Child protection and the knowledge culture of ‘evidencing’”, Global Studies of Childhood. doi: 10.1177/2043610620951977.
5 Knezevic, Z. (2020) “A Cry for Care But not Justice: Embodied Vulnerabilities and the Moral Economy of Child Welfare”, Affilia, 35(2): 231–245.
6 Knezevic, Z. (2020) “Social change in developmental times? On ‘changeability’ and the uneven timings of child welfare interventions”, Time & Society, 29(4): 1040–1060.
7 Knezevic, Z. (2017) “Amoral, im/moral and dis/loyal: Children’s moral status in child welfare”, Childhood, 24(4): 470–484.
8 Knezevic, Z., Eriksson, M., och Heikkilä, M. (2021) “De/gendering violence and racialising blame in Swedish child welfare: what has childhood got to do with it?”, Journal of Gender-Based Violence, 5(2): 199-214(16).
ZLATANA KNEZEVIC research page 