Funderar du på att bli doktorand..?

Min tid som doktorand hade varit lättare om jag själv hade fått reflektera kring frågorna och råden nedan. Jag hoppas därför att de kan hjälpa andra.  

Doktoranders erfarenheter är olika och därför går det inte att ge några generella råd. Det jag tar upp nedan kan vara av relevans för ett fåtal och främst samhällsvetare men hör gärna med andra och läs om andras erfarenheter innan du fattar avgörande beslut.

Om du ändå läser detta funderar du på att bli doktorand. Vad roligt! Då kan det vara bra att reflektera över ett antal punkter.

Ditt valda ämne/tema

Är det så intressant att du vill skriva om det, presentera det och utbilda andra i det? I 4–5 år? Grattis! Då är du på rätt väg!

Disciplin och fält?

Själv valde jag att byta spår och valde en annan disciplin än den jag tog min kandidat- och masterexamen i. Jag tänkte inte mycket på detta eftersom discipliner aldrig var viktiga för mig som har tvärvetenskaplig bakgrund. Skulle du vilja göra något liknande, var då beredd på att det kommer att kräva mer av dig än om du hade valt samma disciplin som tidigare. Det är också en fråga om bytet sker från tvärvetenskap till en disciplin som gärna håller fast vid gränsdragningar (och vice versa), vilket skapar krockar och barriärer för en gränsöverskridare. Det handlar inte bara om att sätta sig in i allt det nya. Du gör ställningstaganden och vill kanske inkludera tidigare kunskaper. Får du lov att göra det? Finns stöd för att hantera spänningar som uppstår i den valda kombinationen?

Lärosäte? Institution? Handledare?

I Sverige är det vanligt att tänka att en ska välja “rätt” disciplin och många verkar nöja sig med det. Jag skulle vilja hävda att frågan om lärosäte, institution och handledare också är viktig. I många länder där processen till en forskarutbildning skiljer sig åt från den vi har i Sverige är just dessa val grundläggande. Det första steget på andra håll i världen kan vara att ta kontakt med en forskare som kan bli ens handledare.

Gå in på lärosätets hemsida och hitta institutionen och se vilka du kommer att arbeta med. Förstår du deras forskning? Är det forskning som du skulle kunna tänka dig att ingå i? Kommer de att tycka det du vill göra är intressant? Det kan tyckas som märkliga frågor att ställa i en situation där kanske den enda förhoppningen är att bli antagen. Då framstår allt annat som petitesser. Men faktum är att du kommer en dag att vara del av en miljö som du har sökt dig till. Om det saknas paralleller mellan den forskning du vill bedriva och andras kommer det att kännas ensamt. Det kan komma att påverka din arbetsmiljö negativt men även din fortsatta karriär. Det kan i värsta fall leda till begränsade föreläsnings- och samarbetstillfällen.

Andra viktiga frågor att ställa är de kring handledarskapet. Många av dessa är svåra att ställa i ett tidigt skede när du ännu inte är antagen eller precis har blivit det. Det är viktigt att du känner att åtminstone en av dina handledare är en bra matchning, att ni delar liknande epistemologiska utgångspunkter.

Projekt eller självständig avhandling?

Min avhandling var en del av ett större forskningsprojekt. På den tiden saknade jag kunskap om skillnaderna mellan avhandlingar som ingår i projekt och de som är fristående. Jag tänkte att det jag vill skriva om kan mycket väl rymmas in i projektet. Och det stämde på en konceptuell nivå.

Projekt möjliggör mer dynamik eftersom det är fler som berör det du skriver om. Det blir intressanta och givande diskussioner som inte hade uppstått annars! Men det tar också tid att hitta balansen mellan ditt självständiga “projekt i projektet” och projektet i stort. Projektformen kräver flexibilitet och det är inte säkert att du har kontroll över materialinsamlingen på samma sätt som i ett självständigt avhandlingsprojekt. Det mesta jag gjorde i skrivväg innan jag påbörjade min forskarutbildning var etnografi. Jag fick aldrig intervjua och därmed inte heller det material jag trodde jag skulle bygga avhandlingen på, vilket skulle sedan kräva en och annan anpassning och vändning från min sida. Var beredd på att det kan bli en annan avhandling än den du hade tänkt skriva när du började. Men det ska du nog mer eller mindre alltid vara beredd på! Jag kan tycka idag när jag är klar att jag har varit för flexibel och att jag inte borde ha gett upp intervjumaterialet. Det är exempelvis svårare att fortsätta med etnografi idag när min avhandling bygger på andra metoder.

Monografi eller sammanläggningsavhandling?

Monografi (avhandling uppdelat i kapitel) är vanligare i samhällsvetenskapliga sammanhang än sammanläggningsavhandling som består av delarbeten (oftast artiklar) och en kappa.

I mitt fall var det aldrig en fråga om val. Jag följde en standard som tillämpades vid lärosätet på den tiden: sammanläggningsavhandling på engelska.

Det tar tid att lära sig skriva artiklar. De ska oftast skrivas på engelska. Det kanske ställs vissa krav gällande impact factor eller liknande som begränsar vilka tidskrifter du får förhålla dig till. Det tar också tid att lära sig vilka tidskrifter som är lämpliga för din forskning och detta önskar jag att jag hade lärt mig tidigare. Dessutom är publiceringen av artiklarna en tidskrävande process som är bortom vår kontroll. Det är inte ovanligt att få avslag på en artikel. Det har hänt att kollegor har fått avslag efter att ha väntat på besked i över ett år och till och med efter en positiv “review”.

Med artiklar kanske du når ut bättre men det beror i slutändan på vem du skriver för (se nedan). Artiklar som format har också sina begränsningar och du kan ibland känna, om du gör kvalitativ forskning, att du gör våld på ditt material när allt ska rymmas i en text på 7000 ord.

Idag är jag tacksam över att jag kan skriva artiklar. Jag upplevde också att artiklarna gav mig möjlighet att testa fler idéer och ha en lite bredare ansats, vilket passar mig. Samtidigt kan jag tycka att det är synd att allt det arbete som jag har lagt ner på artiklarna aldrig kommer att synas för utomstående som bara ser “publikationer”. Och till skillnad från monografier från mer kända lärosäten är sammanläggningsavhandligar på engelska från mindre lärosäten också mindre synliga på universitetsbiblioteken i Sverige.

Engelska eller svenska?

Om du, till skillnad från hur det var för mig, har möjlighet att välja är det bäst att välja det språk du känner dig bekväm med. Om jag hade skrivit en avhandling som främst riktar sig till personer som i vardagen använder sig av det svenska språket (till exempel vissa professioner i Sverige), då hade svenska varit det bästa valet. Min avhandling riktar sig främst till vetenskapliga communities, policy och undervisningssammanhang. Och inte enbart den svenska kontexten.

Om du väljer ett språk som du är mindre bekväm med, se då till att det finns medel för språkgranskning och hitta en granskare som förstår dina texter.

Anställningsformen: balansen mellan forskning och utbildning?

Doktorandtjänster är ofta 20 % undervisning och 80 % forskning. Inget jag tänkte nämnvärt på när jag sökte min tjänst. Då hade jag bara avhandlingen i sikte. Det är viktigt för du kommer att vilja vara en del av den miljö du arbetar i och du kommer antagligen att vilja göra annat än bara forska. Det är viktigt att institutionstjänstgöringen kommer med i ditt kontrakt.

Undervisningstillfällena är en möjlighet att diskutera din forskning och testa idéer med andra och det kan leda till nya frågeställningar. Du blir en bättre pedagog och lär dig att kommunicera ut.

Om du får handleda och undervisa blir det lättare att vara kvar i akademin, skulle du vilja det.  

Finansiering?

När det är ett år kvar innan anställningen tar slut är det viktigt att se över det kvarstående arbetet. Hinner du bli klar i tid? Förhoppningsvis är svaret ja men det kan ha uppstått förseningar av olika skäl. Om svaret är nej, och det är du som vet detta bäst, då behöver du säkerställa finansieringen för den tid som återstår.

(Stöd)nätverk?

Se till att hitta dem och kan du inte det, försök starta upp egna nätverk. Under min tid som doktorand ledde detta sökande till många konferenser, resor, studiebesök och “visitings” med mera. Ändå, trots alla dessa upptäcktsfärder (eller kanske just på grund av dem) valde jag till slut att tillsammans med andra doktorandkollegor starta upp en egen grupp och seminarieserie.

Alla doktorander stöter på utmaningar och det bästa är om du lär dig att vända utmaningen till något positivt. Själv försökte jag alltid att se till att skapa det jag behövde men saknade.

Stöd finns inte bara i fysiska grupper. Det går att hitta i inspirerande litteratur, citeringar, dikter, bilder, vänner, familj och husdjur.

“Writing with, writing for” – Skrivbordet som stöd

Utvärdera!

Då och då kan det vara bra att göra utvärderingar. Känns det fortfarande bra?

Vad händer om du upptäcker när månader och år passerat att du inte riktigt är på rätt bana? Vissa upptäcker att de egentligen inte vill vara doktorander/forskare, andra är missnöjda med forskarutbildningen, den akademiska miljön eller handledningen (se Areskoug et al., 2016). Det kan också vara svårt att sätta ord på det som är fel. Många tvivel uppstår under resans gång. Oftast finns ett doktorandnätverk eller annat stöd vid lärosätet som kan lösa en del av problemen. Och går inte det måste du fråga dig om du är beredd att utstå den återstående tiden trots omständigheterna.

Andras råd, ditt beslut

Vid behov, rådfråga andra, gärna också de som inte har anknytning till din avhandling men i slutändan lyssna på dig själv. Andra personer, vars råd ges ofta i all välmening (men tyvärr inte alltid!), har gjort en annan resa. De minns inte alltid hur det var att vara doktorand och det är inte säkert att de har samma drivkraft som du till varför de blev det en gång i tiden. Det är utifrån sin egen resa och motiveringar som de ger dig råden. Detta gäller även råden i denna text! Det är viktigt att tro på sig själv och inte förväxla andras råd med kunskap.

De viktigaste råden har du redan – det är de råden du hade gett till din bästa vän i en liknande situation. Glöm inte varför du valde forskarutbildningen och häng upp bilder, texter och liknande vid ditt skrivbord som påminnelser.

Sist men inte minst

Glöm inte att ingen kan ta ifrån dig viljan att forska. Du bär den viljan in i akademin, det är inte akademin som lär ut den.

Lycka till!

Referens

Areskoug, K. J; Bergenzaun, L.; Svensson, S.; Lundqvist, S.; Peterson, P. & Lindberg-Sand, Å. (2016) Should I stay or should I go? 1200 doktoranders syn på avhopp och akademisk karriär. Avdelningen för högskolepedagogisk utveckling, AHU, Institutionen för utbildningsvetenskap, Lunds universitet.