Funderar du på att bli doktorand..?

Featured image: Med skrivbordet som stöd/writing with © Zlatana Knezevic 2020 https://zlatanaknezevic.page/

Alla erfarenheter är unika och de för med sig olika lärdomar. Det är därför viktigt att utgå från att de råd och frågor jag strax ska lyfta är bundna till ett specifikt sammanhang, mitt eget. Inte alla kommer att känna igen sig i det jag skriver om och inte allt jag tar upp kommer att vara aktuellt för alla blivande doktorander och de som nyligen påbörjat en forskarutbildning. Dessutom är reflektionerna nedan främst av relevans för samhällsvetare och för (blivande) doktorander vid lärosäten i Sverige.

Min tid som doktorand hade varit lättare om jag själv hade fått dessa råd. Jag hoppas därför att de kan hjälpa andra.  

Lärosäte? Institution? Handledare?

I Sverige är det vanligt att tänka att en ska välja “rätt” disciplin  och många verkar nöja sig med det. Jag skulle vilja hävda att frågan om lärosäte, institution och handledare också är viktig. I många länder där processen till en forskarutbildning skiljer sig åt från den vi har i Sverige är just dessa val grundläggande. Det första steget på andra håll i världen kan vara att ta kontakt med en forskare som kan bli ens handledare.

Gå in på lärosätets hemsida och hitta institutionen och se vilka du kommer att arbeta med. För det kommer du att göra. Förstår du deras forskning? Är det forskning som du skulle kunna tänka dig att ingå i? Det kan tyckas som märkliga frågor att ställa i en situation där kanske den enda förhoppningen är att bli antagen. Då framstår allt annat som petitesser. Men faktum är att du kommer en dag att vara del av en miljö som du har sökt dig till. Om det saknas paralleller mellan den forskning du vill bedriva och andras kommer det att kännas ensamt. Det kan komma att påverka din arbetsmiljö negativt men även din fortsatta karriär. Det kan i värsta fall leda till begränsade föreläsnings- och samarbetstillfällen.

Andra viktiga frågor att ställa är de kring handledarskapet. Många av dessa är svåra att ställa i ett så tidigt skede. Det är viktigt att du känner att åtminstone en av dina handledare är en bra matchning, att ni har samma syn på arbetsfördelningen ifall ni till exempel skriver tillsammans och att ni delar liknande epistemologiska utgångspunkter.

Disciplin och fält?

Frågan är viktig. Själv valde jag att byta spår och valde en annan disciplin än den jag tog min kandidat- och masterexamen i. Jag tänkte inte mycket på detta eftersom discipliner aldrig varit viktiga för mig som har tvärvetenskaplig bakgrund. Tänkte jag då. Skulle du vilja göra något liknande, var då beredd på att det kommer att kräva mer av dig än om du hade valt samma disciplin som tidigare. Det är också en fråga om bytet sker från tvärvetenskap till en disciplin som gärna håller fast vid gränsdragningar, vilket skapar krockar och barriärer för en gränsöverskridare. Det handlar inte bara om att sätta sig in i allt det nya. Du gör ställningstaganden och vill kanske inkludera tidigare kunskaper. Får du lov att göra det? Finns stöd du behöver när du ska hantera spänningar som uppstår i den valda kombinationen?

Projekt eller självständig avhandling?

Min avhandling var en del av ett större forskningsprojekt. På den tiden saknade jag kunskap om skillnaderna mellan avhandlingar som ingår i projekt och de som är fristående. Jag tänkte att det jag vill skriva om kan mycket väl rymmas in i projektet. Och det stämde på en konceptuell nivå.

Projekt möjliggör mer dynamik eftersom det är fler som berör det du skriver om. Det blir intressanta och givande diskussioner som inte hade uppstått annars! Men det tar också tid att hitta balansen mellan ditt självständiga “projekt i projektet” och projektet i stort. Projektformen kräver flexibilitet och är tärande för den som har kontrollbehov. Det är inte säkert att du har kontroll över materialinsamlingen på samma sätt som i ett självständigt avhandlingsprojekt. Det mesta jag gjorde i skrivväg innan jag påbörjade min forskarutbildning var etnografi och för etnografier är materialet och mycket viktigt. Jag fick aldrig det material jag trodde jag skulle bygga avhandlingen på, vilket skulle sedan kräva en och annan anpassning och vändning från min sida. Var beredd på att det kan bli en annan avhandling än den du hade tänkt skriva när du började. Men det ska du nog mer eller mindre alltid vara beredd på!

Monografi eller sammanläggningsavhandling?

Monografi (avhandling uppdelat i kapitel) är vanligare i samhällsvetenskapliga sammanhang än sammanläggningsavhandling som består av delarbeten (oftast artiklar) och en kappa.

I mitt fall var det aldrig en fråga om val. Jag följde en standard som tillämpades vid lärosätet på den tiden: sammanläggningsavhandling på engelska.

Det tar tid att lära sig skriva artiklar. De ska oftast skrivas på engelska. Det kanske ställs vissa krav gällande impact factor eller liknande som begränsar vilka tidskrifter du får förhålla dig till. Det tar också tid att lära sig vilka tidskrifter som är lämpliga för din forskning och detta önskar jag att jag hade lärt mig tidigare. Dessutom är publiceringen av artiklarna en tidskrävande process som är bortom vår kontroll. Det är inte ovanligt att få avslag på en artikel. Du kan få avslaget efter att ha väntat på beskedet i nästan ett helt år och till och med efter en positiv “review”. Då gäller det att börja om. Detta blev skälet till att min disputation fick skjutas upp. Egentligen var problemet att jag förlorade mycket tid på att skicka mina texter till tidskrifter som inte förstår min forskning.

Med artiklar kanske du når ut bättre men det beror i slutändan på vem du skriver för (se nedan). Artiklar som format har också sina begränsningar och du kan ibland känna, om du gör kvalitativ forskning, att du gör våld på ditt material när allt ska rymmas i en text på 7000 ord.

Idag är jag tacksam över att jag kan skriva artiklar. Samtidigt kan jag tycka att det är synd att allt det arbete som jag har lagt ner på artiklarna aldrig kommer att synas för utomstående som bara ser “publikationer”. Och till skillnad från monografier från mer kända lärosäten är sammanläggningavhandligar på engelska från mindre lärosäten också mindre synliga på universitetsbiblioteken i Sverige.

Engelska eller svenska?

Om du, till skillnad från hur det var för mig, har möjlighet att välja är det bäst att välja det språk du känner dig bekväm med. Om jag hade skrivit en avhandling som främst riktar sig till personer som i vardagen använder sig av det svenska språket (t.ex. en viss profession i Sverige), då hade svenska varit det bästa valet. Min avhandling är visserligen viktig för socialsekreterare men den riktar sig främst till vetenskapliga communitys, policy och undervisningssammanhang. Och inte enbart den svenska kontexten.

Om du väljer ett språk som du är mindre bekväm med, se då till att det finns medel för språkgranskning och att hitta granskare som faktiskt förstår dina texter.

Anställningsformen: balansen mellan forskning och utbildning?

Doktorandtjänster är ofta 20 % undervisning och 80 % forskning. Inget jag tänkte nämnvärt på när jag sökte min tjänst. Då hade jag bara avhandlingen i sikte. Det är viktigt om du vill känna att du är en del av den miljö du arbetar i att också få göra annat än bara forska. Och att det står i ditt kontrakt.

Undervisningstillfällena är en möjlighet att diskutera din forskning med andra och det kan leda till nya frågeställningar. Du blir en bättre pedagog och lär dig att kommunicera ut.

Det finns också en tid efter disputationen och för att det ska gå bra för dig är det bäst att få undervisa och handleda uppsatser för det är den här typen av arbetsuppgifter som kan göra det lättare att vara kvar i akademin, skulle du vilja det.  

Finansiering?

När det är ett år kvar innan anställningen tar slut är det viktigt att se över det kvarstående arbetet. Hinner du bli klar i tid? Förhoppningssvis är svaret ja men det kan ha uppstått förseningar av olika skäl. Om svaret är nej, och det är du som vet detta bäst, då behöver du ha plan B. En kan tro att det är andra som ska ha ansvar för detta men det är inte säkert. Jag hade ingen plan B. Mitt sista år som doktorand, året efter att anställningen hade tagit slut, var tufft. Artiklars reviwingsprocess, som jag skriver ovan, är svår att förutse. Tänk inte “nästa termin” om du inte är absolut säker, även om andra gör en annan bedömning.

(Stöd)nätverk?

Se till att hitta dem och kan du inte det, försök starta upp egna nätverk. Under min tid som doktorand ledde detta sökande till många konferenser, resor, studiebesök och “visitings” med mera. Ändå, trots alla dessa upptäcktsfärder (eller kanske just på grund av dem) valde jag till slut att tillsammans med andra doktorandkollegor starta upp en egen grupp och seminarieserie.

Stöd finns inte bara i fysiska grupper. Det går att hitta i inspirerande litteratur, citeringar, dikter, bilder m.m. Vänner, familj och husdjur.

Utvärdera!

Då och då kan det vara bra att göra utvärderingar. Känns det fortfarande bra?

Vad händer om du upptäcker när månader och år passerat att du inte riktigt är på rätt bana? Vissa upptäcker att de egentligen inte vill vara doktorander, andra är missnöjda med forskarutbildningen, den akademiska miljön eller handledningen (se Areskoug et al., 2016). Det kan också vara svårt att sätta ord på det som är fel. Många tvivel uppstår under resans gång. Oftast finns ett doktorandnätverk eller annat stöd vid lärosätet som kan lösa en del av problemen. Och gör det inte det måste du fråga dig om du är beredd att utstå den återstående tiden trots omständigheterna.

Andras råd, din kunskap

Vid behov, rådfråga andra, gärna också de som inte har anknytning till din avhandling men i slutändan lyssna på dig själv. Andra personer, vars råd ges ofta i all välmening (men tyärr inte alltid!), har gjort en annan resa. De minns inte alltid hur det var att vara doktorand och det är inte säkert att de har samma drivkraft som du till varför de blev det en gång i tiden. Det är utifrån sin egen resa och motiveringar som de ger dig råden. Detta gäller även råden i denna text! Vissa tar sig rätten att uttala sig om andras lämlighet för akademin, ämnet, projektet och så vidare. Det är just därför viktigt att tro på sig själv och inte förväxla råd med kunskap.

Var beredd på att vissa kommer att försöka underminera dig på olika sätt. Och att det inte bara kommer från de som inte förstår din forskning men lika ofta från de som gör det! Det kan handla om konkurrens och avund, tyvärr vanligt i akademin.

De viktigaste råden har du redan – det är de råden du hade gett till din bästa vän i en liknande situation. Glöm inte varför du valde forskarutbildningen och häng upp bilder, texter och liknande vid ditt skrivbord som påminnelser.

Sist men inte minst

Akademin är hierarkisk och exkluderande. Det har varit till hjälp att veta att kampen inte bara är min egen och att andra forskare som utmanar den homogena miljön akademin representerar har fått hantera liknande situationer. Exkluderingar av olika slag kan ske och du kommer antagligen stå ganska ensam. Jag tänkte på andra forskare som blir rasifierade, feministiska forskare, jag tänkte på Sara Ahmed, Philomena Essed och Michel Foucault. Jag läste deras texter och historier.

Glöm inte att ingen kan ta ifrån dig viljan att forska. Du bär den viljan in i akademin, det är inte akademin som lär ut den.

En dag kanske du trots allt väljer att bära ut den ur akademin men då med en doktorsexamen.

Lycka till!

Referens

Areskoug Josefsson, Kristina & Bergenzaun, Lill & Svensson, Sofia & Lundqvist, Sara & Peterson, Pernilla & Lindberg-Sand, Åsa. (2016). Should I stay or should I go? 1200 doktoranders syn på avhopp och akademisk karriär. Avdelningen för högskolepedagogisk utveckling, AHU, Institutionen för utbildningsvetenskap, Lunds Universitet.